Ja det kändes verkligen som sommar idag! Gick runt i shorts och linne utan att frysa. Spelade fotboll med pappa i över en timme. (Kommer antagning få ångra det i flera dagar). Klippte även massa gräs och solade!
Här kommer en bild!

Sitter på sjukhuset. På Astrid Lindgrens barnsjukhus för att vara exakt. På våning 1. I väntrummet till vänster. På en soffa med ett bord framför mig. På bordet ligger det blandande barntidningar och böcker. Även informations häften och ritböcker som ska vara bra för barn som ligger på sjukhuset. Till höger om mig, precis bredvid dörren till poolavdelningen. Så finns det ett rymdskepp med ruschkana. Ett ställe där de flesta barn fastnar på när de ska gå hem. Ett ställe där föräldrarna får såga,"Ett åk till, sen åker vi hem", flera gånger om.
Uppe i taket finns det massa konstiga plast fiber saker. Som vi länge försökt lista ut vad det är. Antingen så är det paraplyn eller spindelnät. Eller något helt annat. Det är nog bara skaparen som vet vad det ska föreställa.
Det här är väntrummet på första våningen när man åker upp för B hissarna (tror att de heter B iallafall). Det är här man väntar för att få komma till sjukgymnaster eller arbetsterpuefter. Ett väntrum som jag spenderat nästan varje tisdag i sen 2009. Ett väntrum som jag provat alla stolar i. Även de små barnstolarna. Ett väntrum jag spenderat många timmar i. Ett väntrum jag kommer sakna då jag blir arton.

Den där längtan. Längtan att ha någon att dela säng med. Längtan till att slippa sova ensam och slippa vakna intill en kall vägg. Att ha någon att ligga och viska till på natten. Någon att dela allt och lite till med. Någon att älska. En längtan så stor att den ger mig ångest.

Idag är en sån där dag då jag brytit ihop tre gånger under mitt städande som varande i två timmar. Allt känns bara så grymt hopplöst. Egentligen är väl situationen inte något nytt men jag är så trött på att bli dömd av människor som jag inte känner. Bara pågrund av den där jävla rullstolen. Har lust att parkera den någonstans och aldrig mer behöva se den. Men då skulle jag inte komma någonstans istället. Visst den nya ortosen tillåter mig att gå lite längre än innan. Men när jag använder den så gör höften istället ont. Och den andra foten.. Så den gör mig inte precis rullstols fri..
Måste verkligen ringa min läkare i veckan också, medicinerna gör inte precis någon nytta. Och vad är det då för ide att ta dom?

Har gjort något jag trodde var omöjligt, jag har ätit så mycket paprika så att jag mår illa. Hur lyckas man egentligen? Det var inte ens en hel paprika. Hoppas iallafall att det var paprikans fel och att jag inte börjar bli magsjuk. Det vore katastrof.
Nej nu pratar vi om något annat! Som om att jag bränt mig något extremt på hela bröstkorgen och armarna. Satt nämligen ute och läste i onsdag. Endast iförd jeans shorts och bikini topp. Satt i tre timmar och ja.. Ni ska få se en bild på hur vackert, eller ovackert, röd jag är!

Sitter i solen och njuter. Så grymt skönt det är med lite värme för en gångs skull.
Byxorna är upprullade till knäna och solglasögonen är på. Helt underbart!

Borde bli mitt nya namn. Skulle bara se vilka andra designer som fanns, och så klickar jag på en... Poff så var min gamla borta.. Nog för den var gammal men bättre än den här..

Idag var Zandrah här och hälsade på med lilla söta Jamie. Mitt kusinbarn. Så underbart söt den lilla pojken är alltså. Herregud jag smälte verkligen.
Här får ni en bild på honom och mig (:
Orkar dock inte skriva mer ikväll, mina leder typ dödar mig.. Jag som vill använda min nya cykel...

Jag saknar den människan jag var innan jag fick min diagnos.
Den Sofia:n som inte alls brydde sig om vad alla andra tyckte, klädde sig precis som hon ville och som vågade stå upp för sig själv.
Jag önskar verkligen att jag kunde hitta dom sidorna hos mig själv. Dra fram dom. För jag skulle verkligen behöva det självförtroendet nu. Nu är det kört i botten och jag får ångest så fort jag förväntas att göra något. Är så rädd för att misslyckas. Så grymt rädd. För misslyckats har jag gjort förr, slutet av högstadiet och ettan i gymnasiet var ett misslyckande. Det var där jag försvann. Det var samtidigt som min sjukdom blev värre. Antar att skolan och sjukdomen bröt ner mig långsamt till den jag är nu. Den som vill springa och gömma sig i ett hörn då någon frågar om jag kan baka något. Jag älskar att baka, men tänk om jag misslyckas? Vad spelar det egentligen för roll om man bränner en plåt med bullar? Det är inte så att världen går under eller att någon blir besviken. Jag vet det, men ändå kommer ångesten. Precis som den gör nu.
Jag borde verkligen prata med någon, en psykolog. Men jag vågar inte berätta om mina misslyckande. Förra gången ljög jag ihop något för att få komma därifrån så fort som möjligt. En sak jag blivit väldigt bra på nu för tiden. Att ljuga. Det blir säkert minst tre lögner om dagen om hur jag mår. För jag vill inte berätta. Folk kommer Bli besvikna. Jag vet det. Tyvärr så är det något jag är bra på.



Nu ligger jag här i sängen och gråter. Av ångest och av ensamhet. Ensamheten går inte att bota förs jag vågar släppa in någon i mitt liv. Men det vill jag inte. Jag vill inte göra den personen besviken. Inte en till.

Strumpbyxor måste ju vara det mest obekvämaste som finns. Iallafall dom i nylon. Hade såna idag och de bara korva sig i midjan, tillslut blev jag galen och vek midjan på dom. Men inte hjälpte det. Självklart inte.
Det här är något som kan förstöra en hel kväll för mig. Bara för att det är så irriterande.

Ligger iallafall i sängen just nu och blir galen. Bara hostar och hostar och hostar. Och dricker vatten och suger på halstabletter. Inte så roligt inte. Men men vi kan ju hoppas att den försvinner snart. Lillebror hostade ju sist i tre veckor.. Usch det vill jag verkligen inte göra. Men men nu ska jag försöka sova.

Vill så gärna bort härifrån, bort till en stad där man inte känner någon och måste skaffa sig kontakter. Bli tvungen till att möta nya människor. För såhär kommer jag aldrig träffa nya människor. Speciellt inte killar. Jag vet inte vad som satte igång detta sug efter att skaffa en pojkvän. Kanske var det paret på flygplanet eller just grejen att jag känner mig så ensam. Jag träffar aldrig några människor, förutom min familj. Nu tänker ni väl att jag var ju just i väg till Piteå, jo det var jag och där träffade jag människor. Men det är just bara vid såna tillfällen som jag träffar folk. Jag har ingen skola att gå till och inga fester att gå på.
Istället så sitter jag hemma och läser eller ser på tv. Eller sover. Eller gråter. Så jävla mycket ångest har jag just nu. Och jag vet inte vad den kommer ifrån, för det finns ingen utlösande faktor. Kanske är det för att jag inte träffar någon.
Nej nu ska jag sluta tänka på det här..