Illamående..

Jag har gråtit så mycket så att jag nu vill kräkas, jag mår illa iallafall. Så illa så att jag funderar på att köra fingrarna i halsen, och alla vet att min största fobi är att kräkas. Men jag mår så illa, och är så psykiskt trött i hela kroppen. Efter skolan så grät jag, floder. Att hålla sig glad i skolan gick, att hålla masken går faktiskt att göra. Jag har vant mig, har gjort det mycket den senaste tiden. Men nu efter att ha gråtit några liter så känns det iallafall lite bättre. Iallafall psykologisk. Jag måste tacka mina vänner som idag varit väldigt stöttande, och Filippa som sagt en massa uppmuntrande ord. Om att det räcker med att skänka en tanke, istället för att åka tvärs över landet och lämna blommor. Och nu när jag är lite mer medveten så förstår jag att hon har rätt. För Jonathan kan inte se eller få reda på om man lagt blommor eller inte, även fast att man  skulle önska det. För jag vill så gärna tro att det finns en himel! Ett ställe som är så underbart så att man faktiskt vill komma dit, och att det inte ska vara svårt att dö. Att man bara dör och sen kommer vidare till något vackert ställe. Där man träffar alla som dött som man innan känt. För det finns många jag vill träffa, men jag är inte redo för att dö än! Nej, jag ska leva mitt liv och göra det bästa av det. Sen när jag är runt 100 då ska jag dö, förhoppningsvis så ska jag bara somna in och sen aldrig mer vakna upp igen. Det vore det bästa, för jag är rädd för att dö en smärtsam död. Och rädd för att dö innan mina föräldrar, för jag vill inte att dom ska behöva se sitt barn dö innan dom. Jag vill kunna ge dom en begravning, kunna ta hand om dom när dom blir äldre. Och minst allt se dom få sina barnbarn. Jag vill helt enkelt att jag och min familj ska få leva så länge som det går. Jag vill inte dö, jag är rädd för att dö faktiskt. Rädd för att missa en massa med min familj och mina vänner. Mina vänner som betyder så mycket för mig. Det är dom som håller mig på jorden och de som får mig att skratta. Alla på deras sätt liksom. Utan dom vore jag ingenting, utan dom vore jag tom och en omänsklig människa. Jag skulle inte finnas.
Det var allt för mig ikväll, ska ta upp det här med bloggandet. Någon annan dag..

Jonathan...

Jag saknar dig, jag saknar dig mer än vad jag brukar göra. Låter dumt men idag är det din dag, din dödsdag eller vad man ska kalla det. 4/6 -08 var den dagen du tog dina sista andetag på sjukhuset viskade "Säg åt Hannah att jag älskar henne. Och jag älskar dig mamma" något sånt var det du sa innan du somnade in. Det är hemskt att du var tvungen att somna in på sjukhuset, att de inte vågade släppa hem dig. Visst hade du inga krafter, din kropp var så smal så att den inte orkade röra på sig. Att sätta sig upp orkade du inte göra och jag minns hur du klagade på att alla sängar var för hårda för dig. Att det inte var något som var perfekt. Men jag minns dom roliga stunderna ännu mer, hur du och Maximilian åkte pulka nakna på nyår. Hur ni hade kramtävling på drottning gatan och allt sånt.
Med detta ville jag säga att jag saknar Jonathan!

Blogg på begäran xD

Eftersom att folk börjat att klaga på att jag inte bloggar så tänkte jag slå in ett snabbt litet inlägg här och berätta om hur mycket jag skulle vilja sova på gatan inatt med Filippa W inatt men ja.. Jag antar att jag inte får göra det. Fast att jag skulle vilja, det är så otroligt roligt att köa träffa folk och så. Fast att sova i en egen säng låter jätte skönt så jag struntar nog i att sova på Hötorget inatt.. Kort och meningslöst inlägg. Men i eftermiddag ska jag vara med den andra Filippa vilket gör det mycket roligare (:
Här kommer en bild på en jävligt snygg kille:

RSS 2.0