Tankar..

Det har varit ett dålig uppdatering från min sida. Men jag har legat i matförgiftning hela veckan, så jag har liksom inte haft lust. Och nu kommer ni väl få ett konstigt långt inlägg igen, som alltid. Men ja, det är så det blir när man har för mycket tankar. Det är som den där skålen som Dumbeldore har där han lägger sina tankar, minnessållet kallas det va? Så är väl min blogg för mig. Det är väl så det ska vara egentligen?

Doften av hans parfym har nu försvunnit helt från mina kuddar, att en parfym kan bita sig fast så, och nu har jag insett att jag aldrig mer kommer få krypa upp i hans famn. Aldrig mer få dom där kyssarna i nacken på morgonen, som jag verkligen hatade då men som jag idag saknar. Och aldrig mer kunna ringa honom de där sömnlösa nätterna och bara prata. Det låter som om han är död, det är han inte. Men jag bara, jag tänker inte ge honom en till tanke så är det bara. Från och med nu ska jag glömma det.

Till något roligare, vänta nu. Jag har inget roligt att säga. Jag känner att jag sjunker, långsamt. Ner  i det där hålet igen, det svarta hålet. Är påväg till botten igen, den där botten som man inte vill hamna i. Den jag varit nere i en gång. Dit är jag påväg just nu, skratten blir tillgjorda och mina leenden känns bara påklistrade. Känner mig som en kändis som är tvungen att vara glad för att pressen inte ska se än ledsen. Nu börjar jag förstå varför vissa personer ger upp, varför vissa inte klarar av saker längre. Fan också. Vad var det tre år se nu? Två kanske.. Två år sen jag lovade att jag ALDRIG mer skulle bli såhär. Det här har inget med honom att göra, nej han har inte gjort mig såhär. Verkligen inte. Inget är hans fel, fan nu tar jag upp honom igen. Iallafall jag vill bara jag vet inte, för några minuter var jag påväg ut för att lägga mig i snön. Insåg att det var dumt och kallt. Jag är glad över att jag kan ta dom besluten iallafall, att jag kan inse vad som är dumt innan jag gör något. Det kunde jag inte då, så helt på botten är jag väl inte. Men snart så. Utan en vändning så blir det väl en tripp någonstans. Eller till BUP igen. Vill inte. Tänker inte.

Nörden Sofia!

Jag har varit matförgiftad dom senaste dagarna, eller är. Ett tips ät INTE på Nynäs pizza..
Aja Tokio Hotel har släppt en ny låt Hurricanes and suns, som jag dock borde heta Halo. Men skit samma här kommer den!

Jag gillar Bills röst men inte soundet.. Så typiskt mig..
Aja här kommer en ny bild på tvillignarna

Video blogg!

Wiho, jag har gjort en videoblogg! Och ni får till och med se den! Sämst men vad fan man måste ju bjuda på sig själv

Welcome to my silly life


Gud vad roligt man kan ha med en webkamera med en massa effekter på, spelade in en videoblogg också xD Dock vet jag inte om jag vill lägga upp den här..


Logga in, logga ut, logga in och logga ut.

Det är vad jag gör på blogg.se just nu. Jag har en sån där fingertrycksavläsare på datorn. Och den gör så att man slipper skriva in användar namn och lösenord på sidorna, utan man behöver bra dra sttt finger. Vilket är väldigt roande då klockan nästan är tolv på natten.
Han lovade att ringa, han lovade. Jag skickade iväg ett mesigt sms, han lovade att ringa. Det var i Onsdags, har han ringt nej? Säger ganska mycket om vilken jävla idiot jag har öppnat mitt hjärta för? Jävla skit.. Usch.. Elin hade rätt, killar kommer alltid vara killar. Hur underbara dom är, så är dom bara killar. Hopplösa skitar som inte håller vad dom lovar. Fan också.


"I like it loud and hard"


Grattis killar!

Jag har ju glömt att gratta killarna för att dom tog hem ett pris i EMA igår. Fjärde året i rad. Alltså det säger ganska mycket och Bills armar.. Åh.. Någon börjar bygga muskler, aja titta på videon den är döö söt!

Lalala

Jag hade min tredje eller fjärde, panikattack igår natt. Jag bara grät och hyperventilerade och fick ingen luft. Slutade med att jag kom in till mina föräldrar på något sätt, sen så ja behöver vi inte ta det som hände sen.. Men sen så somnade jag mellan dom. Och i morse kändes det så underbart, men nu har jag samma känsla igen. Det går inte att undgå, jag har pratat med mina föräldrar men jag känner ändå såhär vad ska man göra nu då?

...

Jag vill bara ge upp just nu, mina leder på relativt bra. Men jag mår så dåligt psykiskt så det finns inte. Jag var glad idag, jag var med Jenny. Då var jag glad, men sen när jag kom hem så rasade det igen. Det är så stressigt, allt ska hinnas med i skolan och man ska vara med. Man får alltid höra det där lilla "Men Sofia är så duktig hon tar ikapp allt. Det är inga problem!" Men det är problem, jag hänger inte med alls. Jag mår bara dåligt av allt och jag säger väl inget om det så det är väl mitt fel egentligen. Men vad fan ska jag göra, jag vill inte visa mig svag. Jag vill inte gråta. Jag vill inte bli special behandlad mera, för jag blir redan det tillräckligt. JAg orkar bara inte, det är as jobbigt att ens ta sig till skolan för man vet att allt väntar. Vart fan ska jag ta vägen? Jag vill inte behöva göra om skolan, jag vill inte hamna efter. Jag vill kunna gå i skolan varje dag som alla andra, jag vill må bra. Jag vill itne känna denna press som jag känner hela tiden. Jag vill.. Jag vill jag vill bara må bra. Jag gråter i tystnad, hör hur mamma står i köket. Snyftar tyst, för jag vill inte att hon ska höra. Vill inte behöva förklara att jag mått såhär sen slutet av åttan. För ingen vet väl egentligen, förutom ni nu då, nu får ni höra allt. Att jag verkligen plågas av allt det här. Och problemet är att jag inte kan ta upp det i skolan, för då kommer jag börja gråta för det är så jobbigt. Jag har lätt att gråta när det är över såna här saker, eller när jag pratar om det. Jag gråter just nu. Bara för att mamma liksom ja, jag vet inte. Påminde mig om att det är viktigt för mig att bara  gå en lektion om jag hinner med det. Just det där lilla att det skulle någon annan kunna skippa men inte jag. För varenda minut i skolan räknas verkligen. Varenda sekund och varenda litet ord man skriver. Bara för att få den där närvaron.
Nej pressen är bara för mycket nu. Och nu orkar jag inte mer, men jag vet inte vad jag ska säga. Hur jag ska förklara för ngåon hur jag mår, för jag klarar inte av det. Jag vill vara den där starka tjejen som mina föräldrar speciellt tror att jag är. Dom tror att jag klarar allt helt perfekt. Men så är det ju inte. Inte egentligen. Men dom vet inte, dom förstår nog inte heller tror jag.
Fan jag måste kanske berätta? Säga att vi måste lösa det här på något sätt? För jag orkar inte vara den där super glada människan längre. Jag vill jag vill bara få må dåligt. Kunna tillåta mig själv till att göra det också.
Jag vill så gärna att mina föräldrar ska veta om det här, att jag mår så sjukt dåligt varje gång vi får prov eller läxor eller då jag bara kommer lite efter. Jag vill att dom ska veta sånt. Och att skolan hjälper mig, men att be om hjälp är så svårt. Och jag skulle behöva så sjukt mycket hjälp speciellt i matten då jag missat alla grunder i åtta och nian. Pågrund av att ingen brydde sig och för att jag inte sa något. Jag kan inte leva på att liksom ja, gissa mig fram i allt och hoppas att det går bra. Jag kan bara inte. Det går bara inte mer.

Ta mig härifrån!

Ta mig någonstans där killproblem inte existerar och där livet bara leker. Där man inte behöver gråta över en kille och där allt bara är toppen.
Nej men seriöst jag är bara så psykiskt trött på all denna skit! Varför liksom, varför göra slut över en sån dum sak? Och varför reagerade jag som jag gjorde?
Fan fan fan fan.
Mina inlägg är inte roliga just nu jag vet, men jag ja.. Jag är bara så jävla ledsen och trött på detta så det finns inte.

I miss you so bad!

Jag har haft det underbart i Piteå, träffat nya underbara kompisar och hängt med underbara Elin. Underbart att få komma iväg ifrån Stockholm ett tag. Bara liksom få lite frisk luft, dock så insåg jag mer hur jag saknar honom. Som Elin sa "Som du pratar om honom så märks det att du saknar honom. Ring honom!" Kanske borde ringa, få ett ordentligt avslut på det hela? För jag vill inte att saker ska ta slut sådär med skrik, gråt och allt sånt. Nej jag vet inte, jag vet inte om jag vågar ringa. Kan inte ringa förns på Tisdag heller, men ändå! Fyfan, låg inatt och grät. Jag har aldrig riktigt gråtit över det här förns inatt då jag skulle sova efter att jag kommit hem. Jag saknar alla små saker, att få alla gulliga sms på dagen, att veta att man kan krypa upp i en varm famn när det behövs och jag saknar till och med de obehagliga kyssarna i nacken som kittlades så.
Just att veta att det kommer ta lång tid innan något sånt här händer igen, det gör så ont. Mina rosa moln har bytts ut till svarta tunga moln. Mina fötter känns som bly och jag vill bara gråta. Hela tiden, jag har trängt tillbaka tårarna i en vecka nu. Det var en vecka sen nu. EN jävla vecka och nu kommer tårarna. Fan.
Aja, jag har inget annat att skriva. Livet suger, pojkar kommer bara med problem.

RSS 2.0