Wopiewop

Wopiewop på er, ska bli min nya hälsningsfras!

För mycket fritid!

Eftersom att jag inte går i skolan så har jag väldigt mycket tid för mig själv. Alltså mycket tid för att tänka. De senaste timmarna har mina tankar varit på adoption. Det är långt kvar tills jag ska skaffa barn. Men ändå. Jag kan inte låta bli att tänka. Varför ska man skaffa biologiska barn då det finns så många föräldralösa i världen? Och i Sverige. Och varför adoptera bara de små nyfödda? Det är oftast svårare med äldre barn men är det inte som som behöver mest hjälp? De som behöver mest kärlek och trygghet? Jag vill adoptera. Någon gång. Eller bli fosterhem. Jag vill göra något. Hjälpa barn som har det svårt! Det är det enda som är säkert för min framtid.


Vill se Abduction!

Ja! Jag vill se den. Inte bara för Taylor är med i den utanför att det är en film som passar mig. Så någon som vill se den med mig? Den har premiär imorgon!


Respektlöst mot MJ!

Framsidan idag pryds av Michael Jacksons döda kropp. På en bår död. En bild som visades upp i rätten igår eller idag. Och jag säger bara en sak, jag mår illa! Mår illa över att tidningarna publicerar denna bild. Det är så otroligt respektlöst! Flera miljarder kommer nu att se hans döda kropp. Har folk ingen respekt? Jag bryr mig inte om att han är känd eller så, man visar inte upp en död kropp i tidningen! Det är omoraliskt. Hemskt. Tycker att tidningarna borde skämmas över det. En död människa ska få vara ifred. Nu var väl bilden tvungen att visas upp i rätten. Men där borde den ha stannat. Likadant som klippet från hans mobil (?) där man får höra att han är nerdrogad av medicinerna. Detta är ett bevis så det behövdes. Men det behövdes inte läggas ut i tidningar. Tappade just respekten för de journalister som publicerat detta. Förstår inte hur de kan? När dom dör så tror jag inte att de vill att deras kroppar ska hängas ut i tidningarna. Fyfan säger jag bara. Tar nog ett tag innan jag läser någon nyhetstidning igen. Sånt här borde inte få hända!


Kvälls tankar

Känns ganska konstigt det här. Att ligga ensam i ett rum fyllt av tända doftljus. Lycklig. Nästan iallafall. Vore trevligt att ha någon att dela den här lyckan med. Men vem? Vem skulle ta sig den tid för att lära tjejen som antingen stapplar sig fram eller sitter i rullstol? Som inte går i skolan och mest sitter hemma? Jag träffar inte ens någon här. Känns ganska hopplöst. Vill ha någon. Inte för havandet skull utanför att ha någon att prata med, dela de lyckliga stunderna och någon som skriker trygghet. En famn att krypa upp i. Fan. Att bara tänka på det gör mig typ ledsen? För mina förutsättningar är inte alls så stora för att hitta någon? Usch. Nej jag klarar mig. Ska intala mig det. Att jag klarar mig. För jag är stark. Tror jag. Nej slut pratat nu. Ska se lite mer på Grey's och sen kanske läsa lite. Sen sova!


Provar nya appen!

Wiho! Blogg.se har äntligen en app som man kan blogga ifrån! Glad tjej! Så det här är ja. Ett test inlägg. På bilden är det iallafall mina Macarons som jag bakade igår!


Garnnystan, knutar och känslor.

Det är nybäddat, rummet är städat, bokhyllan är inte längre ett kaos och ljus är tända. Ganska så perfekt ja, stämning för att skriva. Jag älskar att skriva, älskar att sätta ord på mina tankar. Även fast att det är svårt så älskar jag när man hittar ett ord. Ett ord för en känsla. Eller bara när man kan förklara något. Känslor är krångliga, sjukt krångliga faktiskt. Men inget man ska ignorera. Känslor är något bra, det visar att man lever. Det är när man börjar bli känslolös som man ska börja undra vad som är fel. När man har känslor kvar så visar det att man mår relativt bra. Jag blev sådär känslolös ett tag, en vecka ungefär höll det i sig. Det var efter att vi kom hem ifrån Rehabliterings resan på Teneriffa, jag bara låg i sängen och såg in i väggen. Såg ner i telefonen. Såg på den avstängda tv:n. Och ärligt talat så kände jag ingenting. Jag grät utan att känna om jag var ledsen eller arg. De bara rann. Salta tunga tårar längs min kind. Det gör dom fortfarande, men nu har jag lärt mig att knuten i bröstet blir lättare efter de där salta tårarna. Även fast att det bara är för en stund så är det skönt. Nätterna är som värst för mig, det är då det känns som om jag ska strypas av allting som snurrar i mitt huvud. Eller att tårarna ska dränka mig. Vaknar upp mitt i natten med sån panik så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vet knappt vad jag heter. Känner hur syrebristen kommer närmare av att jag hyperventilerar. Skriker i kudden. Vill inte väcka någon. Vill inte oroa familjen mer. Vill inte åstakomma mer smärta hos dom. Det är det värsta, att se hur familjen lider. Min pappa som jag aldrig sett gråta, grät för några veckor sen för att han är så stressad över vad som händer med mig. Önskar att jag bara kunde säga att allt var okej. Önskar att jag var okej. Inget instabilt känslovrak. Men som sagt det är bra med känslor. Det visar att man lever. Jag ska leva. Jag ska kämpa. För dom människor jag älskar och för de som står mig nära hjärtat. För dom som jag inte lärt känna än men kanske gör senare? Men speciellt för mig själv. Jag måste ta tag i mig själv, jag har gjort så mycket för alla andra ett bra tag nu. Men nu måste jag verkligen laga mig själv först. Laga de där tomma hålen i hjärtat. Knyta upp knuten i bröstet och göra fina minnen av det. Jag tänker på knuten i bröstet som ett stort trassligt garnnystan. Det ska jag reda ut och sen göra ett stort lapptäcke av. I alla färger och med en massa minnen. Ett lapptäcke som växer för varje ny kontakt, för varje nytt glatt minne men även för de jobbiga som jag tagit mig igenom.


I want to be normal, I want to feel safe


Känns som om han satt ord på det jag upplever just nu.

Ljus, punkter & ensamheten.

Jag ligger här i sängen. Tittar på ljusen som är tända på fönsterbrädan så levande. Så vackra. Nästan odödliga. Det går att pausa deras liv. Tända dom vid rätt tillfälle och sen släcka dom. Önskar att mitt liv var så just nu. Pausbart. Vore så skönt att få sova. Sova tills nästa roliga sak. Sova bort all denna ensamhet. Jag är ensam, känner mig ensam. Men har samtidigt valt det själv. Jag tar lite avstånd från folk. Väljer inget spontant. Planerar innan jag träffar folk. För att inte skada dom mer. Visa dom hur dåligt det egentligen står till. Det är konstigt egentligen, jag mår så bra när jag träffar folk. Men har ångest innan och efter. Får nästan panik av tanken att behöva prata med folk, behöva berätta. Oftast så ljuger jag. Spelar med. Allt flyter på. Mitt liv är ganska bra ändå. Det är vad jag säger. Förnekar att det är jobbigt. För att skydda dem. Mycket punkter nu. Spelar ingen roll egentligen. Jag gillar punkter. Efter en punkt tar en annan mening över, som om det innan var glömt. Ett kommatecken dock där fortsätter det. Önskar att jag hade några punkter i fickan att lägga fram vid tillfällen man bara vill gå vidare ifrån. Vore väldigt behövligt just nu. Mycket jag bara vill gå vidare från. Saker som är svåra att glömma. Saker som kommer i drömmar och som man påminns om hela tiden. Som skolan och det sociala livet man saknar. Den utanförskap man känner då man inte kan växla några ord med folk i korrioderna. Jag vet inte vad som händer med mina kompisar längre. Om de ens ser mig som en kompis längre? En del av dom har jag knappt pratat med. Inte vågat. För det är det där, klumpen i mitt bröst, jag vill inte att det kommer fram. Vill inte gråta. Vill vara den starka. Vill visa att jag inte är oduglig. Men det är svårt. Vet inte vad jag ska göra längre. Vill gömma mig i mörkret. Vill kunna släckas och sen tändas igen. Vill ha punkter i fickan.

På resande fot..

Jag sitter på bussen. Älskar det. Iallafall när bussen är så tom som den är idag. Bara några få människor utspridda i den stora bussen. Påväg intill Stockholm är jag, utan att egentligen veta vad som ska hända där. Jo jag ska träffa Johanna. Det är allt jag vet. Känns så konstigt, att inte veta exakt vad som ska hända. Jag brukar ju planera enda ut i fingertopparna. Men inte idag. Känns konstigt men ändå så fritt. Har med mig en bok om jag skulle behöva vänta. En kort bok som är lätt att bära på men så svår att läsa. Men det blir bra. Allt blir bra right? Ganska skönt att inte riktigt veta vart man ska. Bara sätta sig på en buss och åka. Vill åka till London i December förresten. Själv med någon kompis. Gå på konsert och behöva leta sig dit. Inte ha så mycket kontroll över allt. Bara se vad allt tar en. Vore mysigt men inget jag skulle klara av just nu. Åka kommunalt med rullstol är svårt nog i Sverige. Inte för att jag gör det idag. Pågrund av att det inte går själv. Synd egentligen, för nu kommer jag ha förjävligt ont imorgon. Men ska ta till ABC metoden då och se om det funkar. Vore nice att kunna de förbi smärtan ett tag. Nej nu ska jag återgå till min bok, kanske tar mig den tid att studera lite människor också.

Löjligt glad!

Lördagen var amazing, seriöst det var länge sen jag var så glad! Skakade till och med efter att jag träffade, blev attackerad, av John och Edward första gången. Så söta, och de kom ihåg mig! Haha, lite pinsamt då vi kom på kvällen också. Bjuder på två mindre vackra bilder men skit samma! Edward och jag: 

John och jag:

John satt förövrigt i mitt knä! Och efter denna bild så ritade han mig i mungipan och försökte ta bort det med sitt finger som han slickade på xD Haha så sött!


Gåshud..

Må vara en tönt men av någon anledning gav den här trailern mig gåshud!

Det var någon som frågade..

Var på smärtklinken idag, ett ställe som man typ lär sig hantera smärta på. Typ något som liknar KBT. Ska vara med i en grupp där man typ pratar och går igenom en massa saker. Kan säkert vara bra, roligt att träffa folk iallafall.
Fick iallafall frågan idag av psykologen om det fanns någon jag såg upp till. Någon förebild eller så, och jag kläckte ur mig "Bill Kaulitz". Tänkte först att det kanske inte var så bra, det är en man som provat allt droger och sånt. Men sen så tänkte jag efter, varför skulle han inte vara en bra förebild? Han är ju liksom sig själv rakt igenom, kan man hoppas iallafall. Och han är grymt cool och visar verkligen att "Här är jag och så förblir jag". Inte många fjortonåringar som just fått skivkontrakt som vågar säga emot och säga att dom får acceptera en som man är. Haha, nu svamlar jag igen, varför jag skrev det här. Var dels för att berätta vart jag gjort idag och för att ladda upp en bild på Bill. Från igår typ?
Älskar iallafall hans nya hår, även fast att det är lite likt Jared Leto. Hans kläder är också grymt coola på något vis, en ganska så feminin skjorta med en väldigt maskulin skinnjacka och sen jeans. Och ett par asnygga lila skor till det. Som jag så fint klippt ut på bilden under!.

"Det är okej att känna"

Vet inte hur många gånger jag sett på denna video, så vacker och så känslosam..


RSS 2.0