Älskade värme du är så välkommen!

Sitter i solen och njuter. Så grymt skönt det är med lite värme för en gångs skull.
Byxorna är upprullade till knäna och solglasögonen är på. Helt underbart!


Sofia klantarsle Andersson

Borde bli mitt nya namn. Skulle bara se vilka andra designer som fanns, och så klickar jag på en... Poff så var min gamla borta.. Nog för den var gammal men bättre än den här..


Sötaste Jamie

Idag var Zandrah här och hälsade på med lilla söta Jamie. Mitt kusinbarn. Så underbart söt den lilla pojken är alltså. Herregud jag smälte verkligen.
Här får ni en bild på honom och mig (:
Orkar dock inte skriva mer ikväll, mina leder typ dödar mig.. Jag som vill använda min nya cykel...


Ett ångest drabbat inlägg

Jag saknar den människan jag var innan jag fick min diagnos.
Den Sofia:n som inte alls brydde sig om vad alla andra tyckte, klädde sig precis som hon ville och som vågade stå upp för sig själv.
Jag önskar verkligen att jag kunde hitta dom sidorna hos mig själv. Dra fram dom. För jag skulle verkligen behöva det självförtroendet nu. Nu är det kört i botten och jag får ångest så fort jag förväntas att göra något. Är så rädd för att misslyckas. Så grymt rädd. För misslyckats har jag gjort förr, slutet av högstadiet och ettan i gymnasiet var ett misslyckande. Det var där jag försvann. Det var samtidigt som min sjukdom blev värre. Antar att skolan och sjukdomen bröt ner mig långsamt till den jag är nu. Den som vill springa och gömma sig i ett hörn då någon frågar om jag kan baka något. Jag älskar att baka, men tänk om jag misslyckas? Vad spelar det egentligen för roll om man bränner en plåt med bullar? Det är inte så att världen går under eller att någon blir besviken. Jag vet det, men ändå kommer ångesten. Precis som den gör nu.
Jag borde verkligen prata med någon, en psykolog. Men jag vågar inte berätta om mina misslyckande. Förra gången ljög jag ihop något för att få komma därifrån så fort som möjligt. En sak jag blivit väldigt bra på nu för tiden. Att ljuga. Det blir säkert minst tre lögner om dagen om hur jag mår. För jag vill inte berätta. Folk kommer Bli besvikna. Jag vet det. Tyvärr så är det något jag är bra på.



Nu ligger jag här i sängen och gråter. Av ångest och av ensamhet. Ensamheten går inte att bota förs jag vågar släppa in någon i mitt liv. Men det vill jag inte. Jag vill inte göra den personen besviken. Inte en till.


Förbannade Strumpbyxor!

Strumpbyxor måste ju vara det mest obekvämaste som finns. Iallafall dom i nylon. Hade såna idag och de bara korva sig i midjan, tillslut blev jag galen och vek midjan på dom. Men inte hjälpte det. Självklart inte.
Det här är något som kan förstöra en hel kväll för mig. Bara för att det är så irriterande.

Ligger iallafall i sängen just nu och blir galen. Bara hostar och hostar och hostar. Och dricker vatten och suger på halstabletter. Inte så roligt inte. Men men vi kan ju hoppas att den försvinner snart. Lillebror hostade ju sist i tre veckor.. Usch det vill jag verkligen inte göra. Men men nu ska jag försöka sova.


Bort bort..

Vill så gärna bort härifrån, bort till en stad där man inte känner någon och måste skaffa sig kontakter. Bli tvungen till att möta nya människor. För såhär kommer jag aldrig träffa nya människor. Speciellt inte killar. Jag vet inte vad som satte igång detta sug efter att skaffa en pojkvän. Kanske var det paret på flygplanet eller just grejen att jag känner mig så ensam. Jag träffar aldrig några människor, förutom min familj. Nu tänker ni väl att jag var ju just i väg till Piteå, jo det var jag och där träffade jag människor. Men det är just bara vid såna tillfällen som jag träffar folk. Jag har ingen skola att gå till och inga fester att gå på.
Istället så sitter jag hemma och läser eller ser på tv. Eller sover. Eller gråter. Så jävla mycket ångest har jag just nu. Och jag vet inte vad den kommer ifrån, för det finns ingen utlösande faktor. Kanske är det för att jag inte träffar någon.
Nej nu ska jag sluta tänka på det här..


Vilken tanke är min tanke?

Tankarna som går i mitt huvud gör mig inte klokare, inte för fem öre. Men ändå försöker jag att lyssna på dom. För något nyttigt har de väl att säga mig? De spelar mig väl inte mig ett spratt? Försöker inte att få mig att göra fel saker? Eller är de det de gör? Jag vet inte längre vad jag ska lyssna på. Känns som om jag tappat bort min egna röst, den som oftast guidat mig rätt. Hjälpt mig göra rätt val. Nu står jag här och känner mig maktlös, för vilken röst är min? Vilken är rösten med min vilja och inte alla andras?


Flyga med förkylning

Att flyga genom förkyld är en av de sämre och smärtsammaste grejer jag gjort. För det första så hade jag inga näsdukar med mig, vilket gjorde att jag satt och snörvlade hela tiden. Och sen hostade jag såklart hela tiden. Och sen så trodde jag att mina öron skulle sprängas. Seriöst det kändes som om mina trumhinnor försökte att trycka ut mina hörlurar ur öronen. Tog jag ut dom så kändes det nästan värre.
Sen kom ångesten också, ångesten att lämna Piteå. Lämna alla underbara människor och veta att man inte ska tillbaka förs i sommar. Piteå känns verkligen som mitt andra hem. Ett hem där jag kan vara hundra procent jag och ladda upp batterierna. Inga måsten och ingen som ser allt man gör. Så skönt att inte känna alla.

Den här flygresan var antagligen den värsta i mitt liv. Blev inte bättre av att jag hade ett par på raden framför på andra sidan gången, som satt och myste. Kände mig så ensam där jag satt vid fönstret på den tomma raden medan de satt där och viskade gulliga saker i varandras ögon. Min bok tog slut efter tio minuter också.
Fan.


På flygplatsen

Sitter på Arlanda just nu, rättare sagt i Gate 33 på terminal 4. Väntar på att någon ska komma och hämta mig så att jag kan boarda planet. Fast det är sjutton minuter kvar tills jag får kliva om bord.
Man känner sig ganska så speciell då man får kliva på planet först av alla. Folk stirrar något otroligt. Roligt är det iallafall.


Konstiga funderingar som kommer när man är övertrött!

När jag ligger i badkaret så kan jag komma på sån sjuka idéer. Som idag kom jag att tänka på hur skönt det vore att ha en drickautomat i badrummet, en sån som man ställer in glaset i så det kommer dricka i det. Tyckte jag var väldigt smart för jag blir alltid grymt törstig när jag ligger i badkaret! Sen så vore det ju inte fel med en tv också. Tänk vad skönt att ligga och se på tv från badkaret?
Detta måste fixat när jag blivit rik eller gift mig rikt!

Haha jag är inte över trött. Nejdå!


Konstig dag

Idag har varit en sån där dag då jag mått dåligt utan orsak. Jag har inte haft mer ont än vanligt, inte mer ångest och inget har hänt. Jag har bara känt mig grät färdig och trött hela dagen. Och det har varit utmattande. Så utmattande att jag somnade i soffan, med tv:n igång och med ytterdörren olåst. Ni som känner mig vet att jag inte kan somna om det inte är tyst och jag kan absolut inte somna om dörren är olåst. Jag kan helt enkelt inte slappna av. Men idag så sa det bara poff. Så i en och en halvtimme så sov jag på soffan. Och det var faktiskt riktigt skönt, vår soffa är väldigt bekväm.
Så efter min lilla power nap så mådde jag iallafall lite bättre. Som tur var för sen kom familjen hem. Och då blev det pizza bakning och glass mys. Vi firade lite att hela familjen troligen får långledigt. Eller mamma vet inte om hon ska jobba imorgon och på Lördag än. Men man kan ju hoppas på att de inte beordrar in henne, för hon behöver lite ledigt min lilla mamma.
Men ja, nu ska jag väl försöka mig på att sova ett tag.


Önsketänkande

Ibland så önskar man bara att man kunde få vara smärtfri för en natt. En natt då man slapp vakna av att man böjt foten i något konstigt läge eller att man slagit handen i väggen.


Självständighet

För något år sen så fick jag frågan om vad jag saknar att göra nu när jag är sjuk jag tror att jag svarade att det var att inte kunna göra vad man ville. Visst är det jobbigt nu med, men det är något jag har accepterat. Jag kommer aldrig kunna springa Maraton, men jag kan fortfarande gå fem hundra meter. Vilket jag är glad över.
Tillbaka till frågan. Skulle jag få den idag så skulle jag svara att det jobbigaste med den här sjukdomen är saknade av självständighet. Det är det värsta. Att inte kunna göra saker själv. Jag är beroende av att människor hjälper mig med det mesta här i livet. Visst jag kan fortfarande ta hand om mig själv, ta hand om min hygein och allt sånt. Men jag kan inte ta mig någonstans själv, jag skulle aldrig kunna spontant åka till Stockholm och möta någon där. Jag kommer inte ens till stationen själv, någon måste köra mig dit. Och rullstolen ska med om man ska gå mer än mellan centralen och Åhlens. Och där emellan tar jag mig inte ens själv med rullstolen, utan någon måste dra mig dit. Vilket är jobbigt. Jag vill själv kunna ta mig någonstans och kunna shoppa själv. Det är något jag älskade, att strosa runt ensam och titta och bara ta det lugnt.
Nu hittar jag inte ens orken att ta en promenad runt Ösmo. Jobbigt är det. Speciellt jobbigt är det när man känner sig som en belastning för alla andra, även fast att jag vet att mina underbara vänner inte alls bryr sig om att de behöver dra mig och min rullstol så är det fortfarande jobbigt. Jobbigt att de måste ta hand om mig. Och att det blir så mycket extra planering, ska man någonstans så måste man planera lite mer än vanligt. Ska man åka bil någonstans så måste man se så att rullstolen verkligen får plats och allt det där.
Aja, jag ska inte fortsätta att babbla. Ärligt talat så hade jag världens text i huvudet men sen försvann tystnaden i huset och den försvann.


Flowers

Är det något jag verkligen tycker om så är det blommor. Snitt blommor i en vas kan liva upp i ett helt rum, för några dagar sen fick jag slänga mina ljus rosa rosor. Bytte ut dom mot några riktigt vackra tulpaner. Vardags lyx liksom!

Outfit 04/04-12

I brist på annat att dela av mig med så får ni här en bild på mig! Eller mer på dagens outfit. Bilden är förövrigt tagna i en smutsig spegel... Haha borde verkligen göra rent den!
Ingen mode blogg det här inte, men jag gillar verkligen ryggen på linnet!

RSS 2.0