Vem är du?

Jag har bloggat varje dag den senaste veckan, ser dock nu att appen krånglat till det så inget kommit fram? Aja ni missade inget. Förutom en massa ledsna inlägg om hur jävla ont jag har. Det är fortfarande sanning. Och jag vet inte vad jag ska blogga om, för det är antagligen inte roligt att läsa om mitt trista smärtsamma liv liksom? 

Men jag tänkte på en sak, eftersom att jag inte vet vilka ni är som läser så kan ni väl slänga iväg en liten kommentar? Vore verkligen roligt!

En önskan

Det är snart jul, och min familj och min släkt tjatar efter en önskelista. Men jag vet inte vad jag ska skriva, jag önskar inget annat än att bli bättre. Jag behöver inte bli frisk. Bara bättre. Då hade allt varit så mycket lättare och jag hade mått så mycket bättre. Jag vill inte ha massa presenter, jag vill bara må bättre! Få leva som en normal tonårig och få på börja mitt liv. För mitt liv står på paus. Dagarna flyger förbi och det känns som om jag aldrig kommer få följa med i dagarna istället för att se dom flyga förbi. 
Inser nu att det här är absolut inte är vad en normal, snart artonåring, ska önska sig. Eller ska behöva önska sig. Men nu sitter jag här, och önskar på något som antagligen inte kommer hända. Men jag måste hoppas, hålla tummarna för att det ska bli bättre för annars kommer jag inte orka kämpa. All min energi går åt att kämpa just nu. Till att bara stå ut med det här och hoppas på bättre tider!

Ett till onödigt inlägg utan mening!

Ibland så undrar man varför man googlar vissa saker. Googlade steloperation i mellanfoten, något sånt iallafall, och läste om alla komplikationer. Varför gör jag alltid sånt här för!? Så typiskt Sofia. Tittar alltid alla biverkningar på medicinerna också, innan jag tar medicinen. Men fast att det är läskiga biverkningar så tar jag medicinen ändå? Så jag vet inte varför jag tittar, det är väl en vana bara.

Förutom att googla komplikationer så gör jag inte så mycket. Lyssnar på Miss Li och snor godis från lillebror. Även fast att jag har en egen godispåse i bokhyllan. Hur kommer det sig egentligen att jag aldrig blir nöjd med vad jag plockar utan tycker att typ mammas eller Andreas godis är godare? Skumt!

Okej, nu skriver jag bara onödiga saker. Skulle bjuda på två knäppa bilder på mig själv men det ville inte funka så det blir en annan dag!

Lära sig lyssna på sin kropp

Jag skulle just nu vara i stan med mamma och lillebror. Sen skulle jag ha gått på bio med vännerna. Men istället så ligger jag i soffan. Iklädd mjukiskläder och mår dåligt. Kroppen gör ont och det psykiska tär. Jag hade så gärna velat komma ut ur huset. Men jag orkar inte. Min kropp orkar inte.
Det är frustrerande. Att inte kunna styra själv. Men jag är glad över att jag är omringad av folk som förstår att jag ibland ställer in i sista minuten.
Ni håller mig flytande <3

Iallafall så ligger jag som sagt i soffan. Tittar på tv:n och ska faktisk försöka äta lite. Aptiten är inte på topp. Eller jag äter när jag blir serverad mat. Men jag är absolut inte sugen på något. Jobbigt..


När kroppen styr

Idag är en sån där dag då huvudet vill mer än kroppen. Jag vill baka. Helst två nya sorters bröd, var av ett är ett fyrflätat bordsbröd. Sen så ska nya mintkakor göras då de andra tog slut på någon dag bara. Sen vore det ju bra med en mjukpepparkaka att kunna ha i frysen?

Ja ni hör ju. Det bara kliar i mina fingrar speciellt då allt jag vill baka innehåller nya recept. Men mina händer håller inte för allt det där. Jag får nog nöja mig med att göra mintkakorna.


Utan händer och fötter

Idag har jag haft en till sån där oeffektiv dag. Har inte gjort någonting. Bara legat på soffan och haft ont. Fått någon skum smärta i foten igen också. Men på ett annat ställe. Konstiga lilla lila fot. Ja den är typ lila nu, dålig blodcirkulation som inte blir bättre av att jag inte rör på den.
Ska även börja träna igen. Utan händer och fötter, precis så uttryckte min sjukgymnast det.


Framtid

Jag var hos sjukgymnasten idag. Vi gjorde väl inte så mycket, pratade mest om vad som kommer hända i framtiden och så masserade hon mina tår (haha). Jag måste säga att det känns jobbigt att lämna min sjukgymnast nu när jag blir arton. Hon har liksom alltid varit den trygga punkten på något sätt, för hon ser igenom mig. Ser att det inte är bra när jag säger att det är bra och så. Men jag är säker på att hon fixar en ny sjukgymnast åt mig som passar mig.
Vi pratade även lite kort om en steloperation. Jag är fortfarande emot det, men jag kan väl erkänna att det skulle vara ljuvligt att slippa ha ont! Men samtidigt så är jag rädd. Rädd för att jag vet inte riktigt. Rädd för en operation och gips. Och återhämtningen.
Jag vill väl helt enkelt inte riktigt inse hur sjuk jag är. Jag förskönar sanningen även för mig själv, precis som jag gör för alla andra.


Wiho!

Jag känner mig grymt stolt just nu. För jag har fått min telefon att fungera. Genom att uppdatera, och så.. Fixa med alla inställningar. Så nu fungerar den igen! Trevligt trevligt. Behöver ju en ny telefon, men det är ju trevligt om den här kan fungera tills jag får en ny helt enkelt.


Uppdaterar min telefon

Idag mår jag bättre. Jag mår inte bra men jag har inte brytit ihop något. Har mest spenderat dagen i sängen, med nedsläckt rum och ljus tända. Och så tv:n på. Passar på att blogga just nu eftersom att jag har någon timme att slå ihjäl här framför datorn. Försöker nämligen att uppdatera min mobil, vilket går väldigt segt. Min iMessage funktion har nämligen lagt av så uppdaterar telefonen för att se om det blir bättre!
Har väl inget annat att säga faktiskt, är rätt så trött och ja inte riktigt på humör kanske. 

Dagen som började så bra

Dagen idag började faktiskt bra. Allting flöt på. Denise var även över och jag fixade hennes hår.
Fixade sen mitt egna hår, sminkade mig och blev för en gångs skull väldigt nöjd med det. Ställde mig sen framför garderoben. Det var då det började. Provade klänning efter klänning, byxor efter byxor. Och inget passade. Kläder som en gång passat. Innan sjukdomen tog sitt grepp om mig.
Det var där. Iklädd bara underkläder som det kändes som någon satte sig på min bröstkorg och som att golvet drogs undan. Paniken kom och sen ja.. Kom panikattacken. Som slutade med att jag grät, skrek, kliade sönder armarna, grät bort hela mitt smink och ja.. Grät ut linserna.
Det var längesen paniken blev sådär hemsk. Men det visar att jag är nere på botten fysiskt som psykiskt och att något måste göras. Helst igår.


Musik

Jag sitter för tillfället i en bil, ensam. Bilen står parkerad på en parkering och jag bara sitter i den och lyssnar på Taylors nya skiva Red. Älskar låten där hon sjunger med Ed. Annars är skivan sådär, vissa låtar är bra. Men vissa har blivit för.. Kommersiella. Men det har ju fått henne att spelas på radion i Sverige så det är väl positivt antar jag. Tänk att jag lyssnat på henne sen 2008. Det är fyra år. I år har jag även lyssnat på Tokio Hotel i fem år. Herregud.


Bio mys med lillebror.

Bio dagen var väldigt mysig. Min lillebror är så grymt mysig och omtänksam så det var väldigt mysigt att få spendera en kväll med honom själv liksom. Bion var väldigt bra måste jag säga. Över förväntan. Älskade twisten som de hade gjort på slutet, den gick liksom inte för mycket från boken men gjorde så att man satt på nålar i biosalongen. Det enda minuset var väl att Reenesme för det mesta var datoranimerad? Det var lite konstigt. Så det var väl minuset. Men annars så var musiken och så lika mysig som förr. Vill dock nästan se filmen igen? För att kunna titta på detaljer. Som att volvo inte valde att visa upp någon ny bilmodell? Sånt där är intressant. Precis som vad de är sponsrade av.

Nej nu ska jag krypa ner i min pyjamas, äta av mitt godis från Caramella, och se på Fire up!


Förberedelser inför ett bio besök

Tar ett varmt bad, stoppar händerna i parafin och äter dubbla doser värktabletter. Vad ska jag göra för speciellt idag? Jo jag ska på bio med lillebror. Lillebror som är sådär söt övertaggad och har pratat om det de senaste dagarna. Och för att klara av att sitta stilla i de där två timmarna utan att typ dö så får jag göra allt för att det ska fungera helt enkelt.


Otur

Mamma ringde sjukhuset imorse. Men med min otur så hade de såklart inte igång växeln idag. Vilket gör att vi måste ringa imorgon.. Vilket är en dag till utan att veta vad vi ska göra. Jag står liksom inte ut så mycket längre. Jag ligger veckor bakom i planeringen i skolan, mitt liv är så pausat som det går..


Botten

Jag vet inte vad jag ska skriva men jag har försökt hålla skenet uppe. Försökt att hålla det borta. Men jag har nog nått botten nu. Jag orkar ingenting annat än att sova och känner så väl igen mig i det här. Jag är tillbaka till hur jag mådde 2010/2011. Och vägen upp känns så lång. Det känns även så orättvist, att en sjukdom ska förstöra en så psykiskt som fysiskt.


FB och onda människor!

Okej jag hatar Facebook just nu! Eller jag hatar mer folk som ska ta och berätta hur en film slutar för att de laddat ner den innan premiären gått.
Självklart så pratar jag om nya Twilight filmen. Jag ska se på Fredag med lillebror. Han fick det i födelsedags present och jag liksom antog att alla skrikande små tjejer ska ha sett den fram till dess.. Men vad är det man ser på FB, jo att mer än en lagt upp hur den slutar. Vilket innebär att det är sant. Och slutet skiljer sig från boken. Mer än så tänker jag inte säga.. Men slutar filmen så... Då har producenten förstört hela filmen! Man ändrar inte på ett SLUT bara för att få en bättre film. Nej...
Okej Sofia lugna ner dig! Haha.. Jag bara är upprörd dels för att folk inte kan hålla saker för sig själva och för att folk inte förstår att om man ska göra en film på en bok. Så ska man inte ändra på något så viktigt som ett slut!

Så nu när jag lugnat ner mig, så ska jag berätta en sak. Idag har tre olika leder låst sig under två tillfällen var. Fan vad ont det gör. Det fastnar och sen får man knäcka tillbaka dom. Det brukar hända mig ibland men inte såhär allt på en gång liksom. Mamma hatar det, när det knakar sådär liksom. Ser ut som om det gör mer ont i henne än vad det gör i mig.
Nej, om man kanske ska ta och försöka sova nu en stund. Se hur det går utan citodonet. Vill inte ta det för ofta så skippar en natt utan.


Frustration

Jag vill börja träna igen. Vill känna att jag gör något igen. Men det går inte. Klarar inte ens av vattengympan. Och den har jag alltid klarat av innan. Men nu åker jag inte ens dit. För jag vet att jag inte kommer klara det. Jag är alltså väldigt dålig. Sämre än vad jag antagligen någonsin varit. Och det känns. Verkligen. Jag klarar inte att hålla mig vaken utan vid tre-fyra så behöver jag sova två timmar. Och sen efter det så är jag pigg fram till tio. Då jag somnar igen. Sen börjar natten. Sova en halvtimme, vara vaken en halvtimme, sova en halvtimme och så håller det på fram tills jag går upp helt enkelt. Väldigt jobbigt då man på dagarna inte känner att man räcker till. Jag orkar inte med det jag vanligtvis orkar med. Vilket gör att frustrationen blir enorm..


Ett onödigt inlägg

Okej, jag har de senaste dagarna typ haft världens sug efter att baka. Bakade senast i lördags. Vilket var mintkakor. Smakar som After eight. Skit gott och jätte lätt att göra. Men det var inte det jag skulle prata om. Utan jag ja, vet inte vad jag tänkte skriva här. Förutom att allt gör skit ont och att jag har stor lust att lägga in mig själv på sjukhuset. Så de kan pumpa mig full med morfin.
Emh ja.. Som sagt dagarna är ganska tomma så.. Jag vet inte vad jag ska skriva!


Bara en liten.. Fundering?

Ibland önskar jag att livet var enkelt. Men samtidigt så är det svårigheterna som formar en som människa. Som gör en stark och som skapar styrka. Svårigheterna gör även att man uppskattar när livet rullar på.


Värme och kyla

Jag värmer upp mitt rum med ljus för att kunna hålla värmen i resten av kroppen medan jag kyler ner min fot med kylklampar. Gör allt för att minska min smärta. Och det funkar väl lite grann. Inte tillräckligt. Men jag blir.. Galen. Galen är rätt ord. För jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är så mycket jag vill göra som inte fungerar. Idag shoppade jag i två timmar med mamma. I rullstolen och sen efter det så gjorde det så ont så att jag ville dö. Jag stod upp tre gånger och provade kläder. I bra skor. Det ska inte göra så ont liksom! Och är så trött på sjukhuset. Jag vet att de gör allt de kan och bla bla.. Men jag känner att jag inte tas på allvar? Jag vill inte behöva lägga mig på golvet och gråta för att de ska förstå att jag inte står ut. Jag vill inte behöva visa den sidan, den sidan som jag försöker att gömma hemma till och med. Vill bara ha en medicin som gör det bättre. Iallafall lite bättre. Bara lite bättre..


Ett till onödigt inlägg!

Upp och ner, på rygg, på ena sidan och på andra sidan, på mage, sittandes och halv sittandes. Detta är alla olika sovställningar jag går igenom under en natt. Och upp och ner menar jag självklart att jag sover med huvudet i fotändan. Inte liksom helt upp och ner. Även fast att det vore väldigt coolt. Sova upp och ner, precis som en fladdermus!
Tänkte iallafall på det här med mitt sätt att sova just nu, det skulle inte funka om jag hade ett förhållande eller så. Jag är hemsk. Sparkar och far omkring. Bara för att hitta något läge som inte gör ont. Inte konstigt att man inte sover på nätterna. Som jag far runt liksom. Ligger ibland på golvet också. När jag är som mest frustrerad. Och ibland flyttar jag in i vardagsrummet. För soffan är väldigt bekväm av någon anledning. Men kan inte sova där hela nätterna heller! Funkar inte så.
Och vad jag ville med det här inlägget? Ja.. Ingen aning! Tänkte bara dela med mig av mina sovställningar i brist på annat att göra en fredagskväll som denna!


Wonderland

I found myself in Wonderland
Get back on my feet, on ground
Is this real?
Is this pretend?
I'll take a stand until the end


Vänsterhänt!

Kroppen känns som bly. Varje steg känns som en kilometer och jag försöker bli vänsterhänt. Vilket är lika lätt som att dricka upp och ner.
Så nu vet ni vad jag kommer syssla med de närmsta dagarna, bli vänsterhänt!


Smärtsamma 200 meter

Mitt golv är ett irrvarv av kläder, tidningar och tomma medicin askar. Att ta sig orken till att städa finns inte på min karta. Så det får vara lite rörigt. Så länge det inte är smutsigt så låter jag bli att städa. Slöseri på den lilla energin jag har.
Idag samlade jag iallafall ihop mig, tog ett sista minuten beslut om att följa med hem till min moster för fika. Hem till henne är det.. 100-200 meter. Något som tar någon minut bara i vanliga fall. Men för mig tog över fem minuter. Vägrade ta rullstolen. Ville gå. Fick gå i ett par hoppa i skor. Höll på att ta lillebrors som han så sött erbjöd. Men jag ville inte gå i 45:or. Helst hade jag velat trycka ner fötterna i mina Converse, men det gick inte. Jag får knappt i dom i mina hoppa i skor. Vilket är ett par typ skateskor som inte är knutna. Trasiga är dom också. Men de funkar. Fikat var iallafall trevligt. Håller även på ett skola om mig till att bli vänster hänt, eller försöker få mig själv att använda den mer. Sparar så mycket som möjligt på min trasiga högerhand. Men det är lättare sagt än gjort!
Nej nu ska jag återgå till att se på Eclipse som går på tv. Nästa vecka, på fredagen, så ska jag och Andreas se sista delen. Min present till honom. Ska bli så skönt att få avslutet på det hela.


Naturens grundfärger?

Löven har för länge sen ramlat av träden och det finns inte längre någon färg ute i naturen. Utan det är en blandning av grönt och brunt. Vad jag vill kalla naturens grundfärger. För ungefär allt är grönt från början och sen så blir allt brunt. Två färger som kan vara vackra samtidigt som de är tråkiga. Jag längtar tills allt har fått den vår gröna färgen. Tills träden får knoppar och grannes körsbärs träd blommar. Det är nämligen ett tecken på att sommaren närmar sig. För nu känns den så lång borta.


Besvikelse

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av läkarbesöket. Antagligen en medicin som gav resultat nu. Men såna finns det ju inte, så istället fick jag antiinflammatoriska tabletter, panodil och citodon att knapra på. Knapra på tills om några veckor då en vuxenreumatalog ska blandas in i det hela. Se om han har några idéer. Men jag vågar inte hoppas. Är rädd för att bli besviken.
Är just nu lika rädd för att bli besviken som jag är för att göra folk besvikna. Så ångesten är enorm och prestations ångesten också. Och kombinera det med att jag faktiskt inte kan göra någonting för att jag mår så dåligt fysiskt. Nej, det blir ju inte bättre. Psyket är inte på topp. Jag orkar inte kämpa emot, orkar inte ens spela glad längre stunder. Gömmer mig på mitt rum för att samla energi för att sen gå ut och vara glad med familjen. Vill visa mig stark, vill visa mig glad, vill inte göra dom besvikna..
Även fast att jag vet att man får må dåligt och skrika och gråta. Så kan jag inte. Inte när någon ser. Utan jag gömmer mig under täcket på kvällarna då alla sover och gråter istället. Vill inte att de ska veta. Hur dåligt jag mår.


Akut läkartid!

Precis som rubriken säger så har jag fått en akut läkartid imorgon till reumatologen. För att diskutera någon medicin eller behandling. Hoppas på någon bra medicin.
Ville bara typ säga det, orkar inte älta i ett helt inlägg till. Hörs imorgon!


Usch!

Blev lite fundersam idag när jag såg på tv:n om en kvinna som gjort illa höften. Hennes smärta låg på en skala 5, där 10 var högst tänkbara smärta. Och då sköt de in en massa morfin. För att hon skulle slippa ha ont. Min smärta ligger ungefär på 7,5 när jag går. Just nu är den så hög ja. Och jag har nog aldrig ens blivit erbjuden något högre än två citodon om dagen. Självklart är det skillnad mellan akut och långvarig smärta. Men ändå. Jag hade inte tackat nej till ett par dagar med morfin. Bara få slippa och ha ont och få sova. Men det är inget alternativ för läkarna tror jag. Och jag vill inte be om det heller. Även fast att det känns som om det är det som behövs.
Pappa ringde sjukhuset idag, de skulle ringa upp imorgon. Så hoppas att de har någon ide på hur vi iallafall ska dämpa smärtan. Och inflammationerna. För den sliter ju på lederna. Något extremt faktiskt. Och jag har ju inte någon grund medicin. Inget inflammations dämpande. Inte ens en naproxen tar jag. Så något behövs. Och något mot smärtan behövs nu! Helst igår hade jag velat haft det.

Känner att mina inlägg blir långtråkiga och handlar om samma saker. Och jag är ledsen över det. Men det här är mitt liv. Och mitt liv innehåller just nu bara smärta. Har inte ens bytt om idag. Har gått runt i pyjamas, mys strumpor och smutsigt hår. Och glasögon. Mer glamoröst blir det inte när man knappt kan gå. Och det gör mig mer deprimerad. För jag vill känna mig fin. Ha håret lockigt, ha lite smink och iallafall ha jeans. Men ska man ha jeans på sig. Då ska man orka knäppa och dra dem över fötterna. Och det orkar inte jag!


Väck mig till sommaren, tack!

Jag vill bara dra täcket över huvudet och somna om. Få sova tills allt det här är över. Tills vinterhalvåret blivit till sommar. Allt gör så ont och jag orkar helt enkelt inte med det här. Pappa ringer sjukhuset just nu tror jag, se om det finns något de kan göra. För jag orkar inte. Jag orkar inte fasa för att gå till badrummet från vardagsrummet. Jag orkar inte stå ut med den bär smärtan! Och det är inte meningen att man ska behöva göra det heller!


..

Var som sagt hos familjen Hedquist under kvällen. Åt väldigt god mat och så. Kom hem runt halv elva och tänkte gå och lägga mig då. Men jag ligger fortfarande vaken. Det gör ont överallt och jag har fått en stor klump i magen. En ångest klump. En sån som gör så att tårarna kommer. Det är som att klumpen stiger från magen och liksom tycker ut tårarna ut genom ögonen. Och när de kommer. Då går de inte att stoppa. De bara rinner och rinner.
Jag är så rädd för allt. Och det är rädslan som skapar ångesten. Rädslan av att misslyckas och av att vara ensam. Jag tycker att det är super jobbig att vara ensam just nu. Jag vill ha folk runt omkring mig hela tiden och nätterna är hemska. Jag ligger tryckt mot väggen med täcket så tajt omkring mig som möjligt och bara försöker intala mig själv att natten snart är över. Och att jag inte är ensam. Min familj finns på andra sidan av huset. De finns där. Men det är fortfarande jobbigt. Sen så det här med att misslyckas. Jag är livrädd för att skolan ska gå åt helvete. För det här är min sista chans att gå gymnasiet och det är så viktigt så att det blir ångestfullt. Jag som hade trott att skolan skulle bli något roligt. Istället gör det så att jag gråter på nätterna.


Firande av lillebror!

Min kära lilla lillebror, som nu inte längre är så liten, fyllde femton i torsdags. Så idag har vi firat med släkten och så. Ätit alldeles för mycket tårta och så helt enkelt. Väldigt mysigt faktiskt.
Nu ska jag dock springa över till grannarna, till familjen Hedquist. Vi ska nämligen äta middag där idag!

Ett uppvaknande

Ibland behöver man något som gör så att man uppskattar det man har mer. Idag gjorde jag en sån sak. Min mamma har under veckan samlat in kläder och vinterkläder till hemlösa. Och idag var vi och lämnade dom i Clara kyrka. Till ett par guldsjälar som ser till att kläderna delas ut till dom som behöver dom. Till rummet/huset/stugan där sakerna skulle delas ut var det en lång kö. Redan en timme innan det skulle börja. Det var en blandning mellan barn och väldigt gamla människor med olika ursprung. Folk som behöver värmande kläder för att kunna överleva vintern. Det gör så ont. Och jag fick en sån klump i magen. Här sitter jag i min säng, iklädd pyjamas och filt. Under mig ligger ett tjockt täcke. Och det är säkert 23 grader här inne och tycker att det är kallt. Och ute så finns det människor som inte ens har skor, som letar efter en kartongbit för att kunna skydda sig ifrån blåsten och kylan. Människor som inte har någonting.
Nu sitter jag i tårar och önskar att jag kunde göra mer. Jag vill göra så mycket mer! För det här är Sverige, det är inte meningen att det ska vara såhär! Alla har rätt till iallafall ett tak över huvudet!


Ett helt inlägg åt bilar?

Idag har jag övningskört. Igen. Kanske glömt att berätta det här i bloggen men nu vet ni att ni ska hålla er inomhus. Jag är farlig på vägen! Okej kanske inte så farlig, men ändå!
Övningskörningen går relativt bra. Förutom att jag knappt kommer ut ur bilen efteråt. Det är den där jävla kopplingens fel. Eller min väster fots fel egentligen. Den är helt enkelt för svag och gör för ont för att orka med att hålla på att använda kopplingen. Men jag vägrar ta ett körkort som bara gäller för automat. Så slöseri på pengar. Min fot får stå ut tills jag fått mitt körkort. Och då får jag ordna en automat. Fast jag gillar ju min lilla Smart. Eller min vet jag väl inte om den riktigt är, men nästan! Jag är ju pappas favorit dotter (även hans enda, haha) så jag kanske kan flörta till mig den på något vis! Han behöver ju inte fler bilar precis.

På tal om bilar... Jag har alltid varit en sucker för dyra bilar, men nu har jag nog gått över gränsen då jag förälskat mig i en Aston Martin V12 Vantage. En bil som kostar mer än en miljon om man säger så. Om man hade haft pengar så hade jag köpt den på en gång, men eftersom att jag inte råkar ha ett antal miljoner över i bakfickan så får jag fortsätta att drömma!
Här är bilden på dröm bilen!
(Bilden är även tagen från Google)


RSS 2.0