Aug. 20, 2013


Aug. 19, 2013

Tänk dig att din energi för en dag är ett liter mått fyllt med precis en liter vatten. Och att det är allt du har för dagen, inte mer eller mindre.
Tänk dig sen att kanske en deciliter använts bara till att kliva upp. Att orka starta igång kroppen, röra på de stela lederna och mentalt orka vakna.
Sen ska du ta dig till toan, göra frukost och äta den. En halv deciliter till.
Sedan ska man klä på sig, göra sig iordning för dagen. En halv deciliter till.
Redan har du slösat 20 % av ditt energi förråd för dagen. Och dagen har inte ens börjat.
Alltså har du 80 % till resten av dagen. Och varje litet steg drar energi och ja, på eftermiddagen är antagligen all energi slut. Eller så går man på över energi, vilket gör så att man dagen efter har ännu mindre procent att starta med.

Det är lite så jag ser mitt liv just nu, försöker kartlägga vart all energi tar vägen och varför jag efter lunch har slut på energi. Och ärligt talat så drar små saker man inte tänker på så mycket mer än vad man tror.
Så det är inte konstigt att jag är trött klockan tre, eller att jag dagen efter jag gjort något roligt (men som dragit extremt mycket energi) är helt slut.

För att som reumatiker med daglig smärta så drar allt ner energin. Hur jobbigt är det inte att göra frukost till exempel? Ta fram mjölk, smör, koka vatten och sånt?
Jo det är skit jobbigt.
Och bara försöka vara glad tar också energi.


Aug. 10, 2013

Min kropp är idiotisk den attackerar sig själv, den skapar inflammationer som inte finns och kan sen inte fixa dem. Utan den fortsätter att göra de värre och värre.
Idiot kropp, eller immunförsvar eller vad det tusan är.
Jag önskar att det fanns någon medicin som ställer det hela till rätta. En medicin som gör så att kroppen slutar attackera sig själv. Eller bara något som lindrar det.
För jag kan leva med smärtan som jag hade förr, men den här som bara blir värre och värre bryter inte bara ner lederna utan även mitt psyke.
Jag saknar den gamla Sofia, som såg positivt på allt och gärna band nya vänskapsband. Nu vill jag bara krypa ner under mitt täcke och inte träffa en människa.


Jag hatar vad min kropp gör mot sig själv och hur den påverkar mitt liv. Och just nu verkar bara en bra medicin vara räddningen, för jag kan inte längre leva på min positivitet för den har sjukdomen också tagit.


RSS 2.0