Arton men inte mogen för att ringa

Jag måste erkänna att jag kämpar med att hålla ihop mig själv just nu. Vill inte bryta ihop. Vill helst inte prata med någon. Inte med någon som jag kan göra besviken. Men jag måste prata måste berätta att det här inte fungerar längre. Pappa ringde sjukhuset idag och bad om sömntabletter åt mig. Jourläkaren kunde inte skriva ut något så "farligt" så han får ringa till mig läkare på onsdag. Hoppas på det och kanske något ångestdämpande. Men det måste nog en psykolog skriva ut. Och ja jag är arton. Men inte tusan tänker jag ringa själv för det! Inte så länge min pappa vill och får ringa. Jag gillar inte att prata i telefon med min läkare. Han är skum att prata i telefonen med.
Annars så händer inte så mycket, ska träffa Filippa på Torsdag antagligen. Äntligen har hon kommit hem! Har saknat våra te-dejter. Och vårt prat och allt möjligt. Mest drömmar. Och som min kloka vän Sofia sa idag "Man måste drömma"
Drömma är något jag tappat. Jag vet inte vad jag vill göra längre. Jag har svårt att ens se vad jag ska göra till sommaren. Jag vågar inte se så långt bort. Vill inte se fler drömmar gå i krasch. Så jag har slutat drömma. För att slippa bli besviken.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0