Jul. 23, 2013

Att man kan ha så många runt omkring sig men ändå känna sig så ensam är ganska så konstigt.
Jag har de mest underbara vänner man kan önska sig, en underbar familj, men ändå känner jag mig så ensam.

Det är ensamt att på egen hand kämpa igenom det här. Eller kämpa med det, det finns ju inte något slut på det hela och det är det som är jobbigt.
Men det jobbigaste är nog att inte ha någon att prata med. Någon som förstår.
Förut kunde man prata av sig varje vecka på badet men eftersom att jag är så gammal nu så finns inte det kvar.
Vintersol fanns ju också, men även där är jag för gammal för att vara.
De båda ställen har haft en sån stor inverkan på mitt liv så det är otroligt jobbigt att veta att det inte finns något att falla tillbaka på. Det finns inte längre någon att prata med, någon som faktiskt förstår..


Jul. 05, 2013

Man kan ju undra vad som egentligen sker i min kropp just nu. Det är nämligen så att mina leder är helt galna, inte bara de vanliga (händer,fötter) utan även käkarna, höfterna, ryggen och handlederna.
Och sist det blev såhär galet så hade inflammationerna spridit sig till alla mina extremt fula tår. Så nu är jag mer eller mindre livrädd för att det här inte är en tillfällighet, utan att dessa leder är inflammerade på riktigt. Alltså inte bara sådär spontant inflammerade som det ibland kan bli om man typ har ett virus i kroppen.

Så jag bråkar med mina leder dagligen för att orka göra något förutom att pendla mellan att ligga i soffan och sängen och käka smärtstillande liksom.
Det största problemet är nog dock att jag är väldigt duktig (dålig) på att inte veta vart min gräns går i vanliga fall och lever alltid några steg över den. Så nu när det är såhär så är jag typ 15 steg över den. Ungefär. Eller något.

Men ja, ska väl ringa sjukhuset och se vad de kan erbjuda. Men min nya läkare (SAKNAR ERIK FRÅN ALB!!) verkar vara livrädd för starka mediciner så vi får väl se vart det hela slutar..



Ja det här var en uppdatering på min kropp typ.


RSS 2.0