Jul. 23, 2013

Att man kan ha så många runt omkring sig men ändå känna sig så ensam är ganska så konstigt.
Jag har de mest underbara vänner man kan önska sig, en underbar familj, men ändå känner jag mig så ensam.

Det är ensamt att på egen hand kämpa igenom det här. Eller kämpa med det, det finns ju inte något slut på det hela och det är det som är jobbigt.
Men det jobbigaste är nog att inte ha någon att prata med. Någon som förstår.
Förut kunde man prata av sig varje vecka på badet men eftersom att jag är så gammal nu så finns inte det kvar.
Vintersol fanns ju också, men även där är jag för gammal för att vara.
De båda ställen har haft en sån stor inverkan på mitt liv så det är otroligt jobbigt att veta att det inte finns något att falla tillbaka på. Det finns inte längre någon att prata med, någon som faktiskt förstår..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0