Jun. 23, 2013

Jag vet inte vart jag ska börja. Min hjärna går på högvarv hela tiden och livet har kommit ikapp.

Man kan väl säga att jag insett att hur mycket jag än försöker så kommer det här med skolan inte funka. Det går för långsamt framåt för att vara hållbart.
Men samtidigt så måste det bli gjort, för utan någon gymnasieutbildning så kommer man ingenstans. Men samtidigt vad spelar det för roll? Mitt liv kommer ju alltid behövas anpassas ändå.
Samtidigt så är allt jag vill är att ha ett normalt liv. Jag vill inte behöva oroa mig för allting hela tiden. Jag vill inte ha den här ångesten tryckande över bröstet hela tiden.
Det är jobbigare än vad man tror att se frisk ut på utsidan. Det är jobbigt att leva på lögner om att allting är bra. Det funkar bara inte. Men samtidigt, vad är jag om jag säger som det är? Misslyckad?


Jun, 19. 2013

Idag kom brevet som jag väntat på i månader. Brevet från försäkringsbolaget som förklarade att jag ska får en utbetalning för min sjukdom. Först kändes det bra, det är ju pengar som jag kan göra saker för. Saker som kan få mig att må bättre.
Men nu känns det bara konstigt. Det är som att jag får betalt för att jag är sjuk. Som att pengarna egentligen skulle få mig att må bättre. Att de skulle lindra något. Visst de kan hjälpa mig att resa och allt sånt där. För att må bättre psykiskt och fysiskt. Men samtidigt så hjälper de inte mot de dagliga problemen.
De kan aldrig ersätta de år jag förlorat, i stort sett hela tonåren, eller fixa smärtan både psykiskt och fysiskt. Visst de gör vissa saker lättare. Men de fixar ingenting.
Jag vet att jag aldrig kommer få tillbaka åren som försvunnit eller att smärtan kommer försvinna. Men det känns så konstigt att de kan sätta en summa på vad jag genomgår. Som att de genom journaler kan se hur jag faktiskt mår. För journalerna ljuger, vilket är mitt fel. Det som står i journalerna är en försköning av mitt liv men jag vill inte erkänna hur det är. Det skulle var ett misslyckande för mig själv.
Så därför fortsätter jag med att säga att allt är relativt bra, att skolan flyter på någorlunda och att jag sover på nätterna är sanning egentligen är att allt går käpp rakt åt helvete. Men skulle en läkare veta det så skulle jag förlora min egna kamp. Då är det fastställt att det är så och då vet de.
Att mitt liv är ett misslyckande och jag hatar att misslyckas.

Jun. 10, 2013

Jag har förlorat mig själv på vägen och hittar inte tillbaka.
Det är så jag känner, under dessa 5 år (?!) som jag varit officiellt sjuk på papper så har jag verkligen tappat bort mig själv. Jag vet inte längre vem jag är, det känns inte som om jag känner mig själv längre utan jag är bara Sofia som är sjuk. Jag har svårt att avgöra vad jag egentligen gillar eftersom att jag nöjer mig med saker som inte gör extra ont. Så jag vågar aldrig gå ett steg längre eller prova något nytt. Utan jag håller mig i mina trygga vanor istället. Och umgås med folk jag känner.
För att lära känna en ny människa känns alldeles för jobbigt, jag vill inte att mer folk ska veta att jag är sjuk. För jag vill inte vara den tjejen som alla frågar hur det går med sjukdomen istället för hur det går med mitt liv. Jag vill ses som mig själv, som Sofia och inte som någon man tycker synd om. Men det är ju så folk ser på en, iallafall folk som bara vet vem jag är och vet att jag är sjuk, de första de frågar är om sjukdomen. Och det är jobbigt, för jag vill verkligen inte vara sjukdomen men det är den jag är.
Allt är anpassat efter den här skiten och inte bara aktiviteter och omgivningen utan även de jag umgås med och mig själv. Jag älskar mina vänner men jag skulle vilja kunna lära känna mer folk. För snart fortsätter alla med sitt liv medan jag sitter kvar här. Här med sjukdomen som förstör allt och som hindrar mig från att vara den jag vill.
Jag vill resa, träffa nya människor och göra saker. Jag vill lära mig dyka, klättra och resa en massa. Även lära känna mig själv, för vem är jag bakom den här sjukdomen? Och hur var jag innan jag blev sjuk? Alla klara minnen är ifrån de sjuka åren och det är även under dessa år som folk formas till de dem är nu. Jag har missat de fem viktigaste åren och är livrädd att det har skadat mig för livet. Att jag aldrig kommer bli den jag ska vara. Utan att jag alltid kommer vara den sjuka människan som jag är. Den människa som jag äcklas av och inte vill vara.
Jag trivs inte i mig själv och i den jag är. Och det är iallafall något som är säkert.


RSS 2.0