Jun. 10, 2013

Jag har förlorat mig själv på vägen och hittar inte tillbaka.
Det är så jag känner, under dessa 5 år (?!) som jag varit officiellt sjuk på papper så har jag verkligen tappat bort mig själv. Jag vet inte längre vem jag är, det känns inte som om jag känner mig själv längre utan jag är bara Sofia som är sjuk. Jag har svårt att avgöra vad jag egentligen gillar eftersom att jag nöjer mig med saker som inte gör extra ont. Så jag vågar aldrig gå ett steg längre eller prova något nytt. Utan jag håller mig i mina trygga vanor istället. Och umgås med folk jag känner.
För att lära känna en ny människa känns alldeles för jobbigt, jag vill inte att mer folk ska veta att jag är sjuk. För jag vill inte vara den tjejen som alla frågar hur det går med sjukdomen istället för hur det går med mitt liv. Jag vill ses som mig själv, som Sofia och inte som någon man tycker synd om. Men det är ju så folk ser på en, iallafall folk som bara vet vem jag är och vet att jag är sjuk, de första de frågar är om sjukdomen. Och det är jobbigt, för jag vill verkligen inte vara sjukdomen men det är den jag är.
Allt är anpassat efter den här skiten och inte bara aktiviteter och omgivningen utan även de jag umgås med och mig själv. Jag älskar mina vänner men jag skulle vilja kunna lära känna mer folk. För snart fortsätter alla med sitt liv medan jag sitter kvar här. Här med sjukdomen som förstör allt och som hindrar mig från att vara den jag vill.
Jag vill resa, träffa nya människor och göra saker. Jag vill lära mig dyka, klättra och resa en massa. Även lära känna mig själv, för vem är jag bakom den här sjukdomen? Och hur var jag innan jag blev sjuk? Alla klara minnen är ifrån de sjuka åren och det är även under dessa år som folk formas till de dem är nu. Jag har missat de fem viktigaste åren och är livrädd att det har skadat mig för livet. Att jag aldrig kommer bli den jag ska vara. Utan att jag alltid kommer vara den sjuka människan som jag är. Den människa som jag äcklas av och inte vill vara.
Jag trivs inte i mig själv och i den jag är. Och det är iallafall något som är säkert.

Trackback
RSS 2.0