Jun, 19. 2013

Idag kom brevet som jag väntat på i månader. Brevet från försäkringsbolaget som förklarade att jag ska får en utbetalning för min sjukdom. Först kändes det bra, det är ju pengar som jag kan göra saker för. Saker som kan få mig att må bättre.
Men nu känns det bara konstigt. Det är som att jag får betalt för att jag är sjuk. Som att pengarna egentligen skulle få mig att må bättre. Att de skulle lindra något. Visst de kan hjälpa mig att resa och allt sånt där. För att må bättre psykiskt och fysiskt. Men samtidigt så hjälper de inte mot de dagliga problemen.
De kan aldrig ersätta de år jag förlorat, i stort sett hela tonåren, eller fixa smärtan både psykiskt och fysiskt. Visst de gör vissa saker lättare. Men de fixar ingenting.
Jag vet att jag aldrig kommer få tillbaka åren som försvunnit eller att smärtan kommer försvinna. Men det känns så konstigt att de kan sätta en summa på vad jag genomgår. Som att de genom journaler kan se hur jag faktiskt mår. För journalerna ljuger, vilket är mitt fel. Det som står i journalerna är en försköning av mitt liv men jag vill inte erkänna hur det är. Det skulle var ett misslyckande för mig själv.
Så därför fortsätter jag med att säga att allt är relativt bra, att skolan flyter på någorlunda och att jag sover på nätterna är sanning egentligen är att allt går käpp rakt åt helvete. Men skulle en läkare veta det så skulle jag förlora min egna kamp. Då är det fastställt att det är så och då vet de.
Att mitt liv är ett misslyckande och jag hatar att misslyckas.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0