Jun. 23, 2013

Jag vet inte vart jag ska börja. Min hjärna går på högvarv hela tiden och livet har kommit ikapp.

Man kan väl säga att jag insett att hur mycket jag än försöker så kommer det här med skolan inte funka. Det går för långsamt framåt för att vara hållbart.
Men samtidigt så måste det bli gjort, för utan någon gymnasieutbildning så kommer man ingenstans. Men samtidigt vad spelar det för roll? Mitt liv kommer ju alltid behövas anpassas ändå.
Samtidigt så är allt jag vill är att ha ett normalt liv. Jag vill inte behöva oroa mig för allting hela tiden. Jag vill inte ha den här ångesten tryckande över bröstet hela tiden.
Det är jobbigare än vad man tror att se frisk ut på utsidan. Det är jobbigt att leva på lögner om att allting är bra. Det funkar bara inte. Men samtidigt, vad är jag om jag säger som det är? Misslyckad?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0