Aug. 20, 2013


Jul. 23, 2013

Att man kan ha så många runt omkring sig men ändå känna sig så ensam är ganska så konstigt.
Jag har de mest underbara vänner man kan önska sig, en underbar familj, men ändå känner jag mig så ensam.

Det är ensamt att på egen hand kämpa igenom det här. Eller kämpa med det, det finns ju inte något slut på det hela och det är det som är jobbigt.
Men det jobbigaste är nog att inte ha någon att prata med. Någon som förstår.
Förut kunde man prata av sig varje vecka på badet men eftersom att jag är så gammal nu så finns inte det kvar.
Vintersol fanns ju också, men även där är jag för gammal för att vara.
De båda ställen har haft en sån stor inverkan på mitt liv så det är otroligt jobbigt att veta att det inte finns något att falla tillbaka på. Det finns inte längre någon att prata med, någon som faktiskt förstår..


Jul. 05, 2013

Man kan ju undra vad som egentligen sker i min kropp just nu. Det är nämligen så att mina leder är helt galna, inte bara de vanliga (händer,fötter) utan även käkarna, höfterna, ryggen och handlederna.
Och sist det blev såhär galet så hade inflammationerna spridit sig till alla mina extremt fula tår. Så nu är jag mer eller mindre livrädd för att det här inte är en tillfällighet, utan att dessa leder är inflammerade på riktigt. Alltså inte bara sådär spontant inflammerade som det ibland kan bli om man typ har ett virus i kroppen.

Så jag bråkar med mina leder dagligen för att orka göra något förutom att pendla mellan att ligga i soffan och sängen och käka smärtstillande liksom.
Det största problemet är nog dock att jag är väldigt duktig (dålig) på att inte veta vart min gräns går i vanliga fall och lever alltid några steg över den. Så nu när det är såhär så är jag typ 15 steg över den. Ungefär. Eller något.

Men ja, ska väl ringa sjukhuset och se vad de kan erbjuda. Men min nya läkare (SAKNAR ERIK FRÅN ALB!!) verkar vara livrädd för starka mediciner så vi får väl se vart det hela slutar..



Ja det här var en uppdatering på min kropp typ.


Jun. 23, 2013

Jag vet inte vart jag ska börja. Min hjärna går på högvarv hela tiden och livet har kommit ikapp.

Man kan väl säga att jag insett att hur mycket jag än försöker så kommer det här med skolan inte funka. Det går för långsamt framåt för att vara hållbart.
Men samtidigt så måste det bli gjort, för utan någon gymnasieutbildning så kommer man ingenstans. Men samtidigt vad spelar det för roll? Mitt liv kommer ju alltid behövas anpassas ändå.
Samtidigt så är allt jag vill är att ha ett normalt liv. Jag vill inte behöva oroa mig för allting hela tiden. Jag vill inte ha den här ångesten tryckande över bröstet hela tiden.
Det är jobbigare än vad man tror att se frisk ut på utsidan. Det är jobbigt att leva på lögner om att allting är bra. Det funkar bara inte. Men samtidigt, vad är jag om jag säger som det är? Misslyckad?


Jun. 10, 2013

Jag har förlorat mig själv på vägen och hittar inte tillbaka.
Det är så jag känner, under dessa 5 år (?!) som jag varit officiellt sjuk på papper så har jag verkligen tappat bort mig själv. Jag vet inte längre vem jag är, det känns inte som om jag känner mig själv längre utan jag är bara Sofia som är sjuk. Jag har svårt att avgöra vad jag egentligen gillar eftersom att jag nöjer mig med saker som inte gör extra ont. Så jag vågar aldrig gå ett steg längre eller prova något nytt. Utan jag håller mig i mina trygga vanor istället. Och umgås med folk jag känner.
För att lära känna en ny människa känns alldeles för jobbigt, jag vill inte att mer folk ska veta att jag är sjuk. För jag vill inte vara den tjejen som alla frågar hur det går med sjukdomen istället för hur det går med mitt liv. Jag vill ses som mig själv, som Sofia och inte som någon man tycker synd om. Men det är ju så folk ser på en, iallafall folk som bara vet vem jag är och vet att jag är sjuk, de första de frågar är om sjukdomen. Och det är jobbigt, för jag vill verkligen inte vara sjukdomen men det är den jag är.
Allt är anpassat efter den här skiten och inte bara aktiviteter och omgivningen utan även de jag umgås med och mig själv. Jag älskar mina vänner men jag skulle vilja kunna lära känna mer folk. För snart fortsätter alla med sitt liv medan jag sitter kvar här. Här med sjukdomen som förstör allt och som hindrar mig från att vara den jag vill.
Jag vill resa, träffa nya människor och göra saker. Jag vill lära mig dyka, klättra och resa en massa. Även lära känna mig själv, för vem är jag bakom den här sjukdomen? Och hur var jag innan jag blev sjuk? Alla klara minnen är ifrån de sjuka åren och det är även under dessa år som folk formas till de dem är nu. Jag har missat de fem viktigaste åren och är livrädd att det har skadat mig för livet. Att jag aldrig kommer bli den jag ska vara. Utan att jag alltid kommer vara den sjuka människan som jag är. Den människa som jag äcklas av och inte vill vara.
Jag trivs inte i mig själv och i den jag är. Och det är iallafall något som är säkert.


Är det okej om jag bara lägger mig ner och dör?

Det är lite så jag känner just nu. Det känns som om jag är fast i en 90- årings kropp och jag är så mentalt trött så det finns inte.
Visst ska man få vara trött och mental trötthet drabbar alla. Men jag blir såhär äckligt trött efter att jag behövt vara social med folk. Det räcker med att ha umgås med en person en kväll och dagen efter är jag så uttömd på energi och känslor så jag blir som en Zombie.
Och ärligt talat så vet jag inte varför det blir såhär, det bara blir så och jag orkar inte med det. Det är läskigt hur trött jag blir, jag vill liksom inte träffa folk i onödan för att jag blir såhär trött. Men samtidigt så vill jag träffa folk, för jag vill inte isolera mig själv mer än vad jag redan är. Jag träffar ju mest min familj och ingen annan. Och så vill jag inte ha det.


McDreamy where are you?

Drömmer mig bort till en varm och trygg famn. En famn att somna i och någon som viskar söta saker i mitt öra medan jag somnar. Någon som tröstar och någon att skratta med.
Men framförallt någon att älska och någon att bli älskad av.


Överanalyserar..

Jag är så trött just nu, inte fysiskt trött utan mer psykiskt trött. Jag ligger efter i skolan, eller ja inte efter mitt anpassade schema utan efter vart jag egentligen skulle vara. Och ärligt talat så stressar jag ihjäl mig på detta. Det är nämligen så att jag vill komma ikapp, vill få känna att jag faktiskt kan hänga med. Men allt blir så otroligt svårt då kroppen säger emot, det är inte så lätt att få saker att fastna då man konstant har ont. Försökte jämföra det med huvudvärk häromdagen, hur lätt är det att lära sig saker när du har världens molande huvudvärk?
Inte så lätt nej, tänk dig att ha den värken dygnet runt. Då ska du inte bara kunna lära dig saker, utan även kunna vara trevlig, glad och försöka må bra. Och det är det sista som jag är så dåligt på, att ta mig tid att må bra. Jag vet att jag uppfattas som en väldigt positiv människa, och jag försöker verkligen se positivt på saker, men ärligt talat så är jag dålig på att se det positiva i saker.
Jag är jävligt duktig på att må bra för stunden, men dålig att må bra en längre tid. Jag mår väldigt bra när jag umgås med folk jag gillar, men efter så kommer ångesten. Ångesten över att jag inte tagit vara på tiden tillräckligt eller att jag kanske inte skulle ha sagt så som jag sa det. Jag analyserar helt enkelt händelser för mycket för att kunna må bra av det längre fram. Jag blir lycklig en kort tid, men sen så försvinner lyckan liksom. Och ersätts av en ångest. Och jag försöker verkligen vrida och vända på det, försöka se en lösning på att få bort ångesten. Men det är så svårt att hitta en lösning på ett problem som ändå måste finnas där. Kan ju inte lösa det genom att sluta att umgås med folk, det går ju bara inte! Måste hitta en lösning på att få bort ångesten, måste väl försöka intala mig själv att allt man säger inte uppfattas som jag tror det gör i efterhand. Att folk inte bryr sig om hur jag lägger upp meningar och så, att det inte är någon som bryr sig om att jag sa något klantigt. Vilket jag antagligen inte heller gjort utan det är bara jag som överanalyserar.

Nej frustrationen är stor nu, och som ni ser så får jag ingen rätsida på mitt problem och gör det antagligen värre genom att analysera det..
 

Apr. 01, 2013


Han är klok den där mannen


Hilf mir fliegen

Lend me your wings,
I exchange them for the world,
for everything I have.


Nya byxor

Något positivt idag att jag fick ett par nya jeans! Eller nya och nya de är min moster som köpt dem och sen typ inte använt dom! Så ja, ett par nya byxor som sitter väldigt bra runt benen också. Det händer inte ofta!
Kanske ser en aning ut som en muffin men vad tusan!


..


Mar. 24, 2013


..

Målet är inte att överleva utan att njuta av livet!


Nervös, ångest, självkritisk

Imorgon är dagen med stort D. Jag har nämligen muntlig examination i svenska 1. Vilket är ungefär som ett nationellt prov. Jag ska hålla ett tal på fem minuter och även typ referera till vad jag gjort. Problemet är att jag började med kursen i höstas och ja.. Minnet är inte hundra känner jag. Har läst igenom ett par gånger men det vill inte fastna.
Men talet börjar iallafall bli relativt bra. Det får duga. Eller det duger inte, men det får lov att göra det. Måste nämligen jobba på att jag är så självkritisk. Mamma på pekade det idag, jag är alldeles för självkritisk. Det är inte kungen jag ska prata för. Och jag har för stora krav på mig själv. Dåligt självförtroende också.
Så blandningen är inte så bra, självkritisk upp till öronen och självförtroende nere i tårna.. Men det ska jobbas på! Precis som allt annat.
Men träningen ska igång nu, så är det bara. Men nu ska vi ta det långsamt. Ett steg i taget. Sikta mot beach 2020 istället för 2013.

!


Bara en liten.. Fundering?

Ibland önskar jag att livet var enkelt. Men samtidigt så är det svårigheterna som formar en som människa. Som gör en stark och som skapar styrka. Svårigheterna gör även att man uppskattar när livet rullar på.


Ett till onödigt inlägg!

Upp och ner, på rygg, på ena sidan och på andra sidan, på mage, sittandes och halv sittandes. Detta är alla olika sovställningar jag går igenom under en natt. Och upp och ner menar jag självklart att jag sover med huvudet i fotändan. Inte liksom helt upp och ner. Även fast att det vore väldigt coolt. Sova upp och ner, precis som en fladdermus!
Tänkte iallafall på det här med mitt sätt att sova just nu, det skulle inte funka om jag hade ett förhållande eller så. Jag är hemsk. Sparkar och far omkring. Bara för att hitta något läge som inte gör ont. Inte konstigt att man inte sover på nätterna. Som jag far runt liksom. Ligger ibland på golvet också. När jag är som mest frustrerad. Och ibland flyttar jag in i vardagsrummet. För soffan är väldigt bekväm av någon anledning. Men kan inte sova där hela nätterna heller! Funkar inte så.
Och vad jag ville med det här inlägget? Ja.. Ingen aning! Tänkte bara dela med mig av mina sovställningar i brist på annat att göra en fredagskväll som denna!


Naturens grundfärger?

Löven har för länge sen ramlat av träden och det finns inte längre någon färg ute i naturen. Utan det är en blandning av grönt och brunt. Vad jag vill kalla naturens grundfärger. För ungefär allt är grönt från början och sen så blir allt brunt. Två färger som kan vara vackra samtidigt som de är tråkiga. Jag längtar tills allt har fått den vår gröna färgen. Tills träden får knoppar och grannes körsbärs träd blommar. Det är nämligen ett tecken på att sommaren närmar sig. För nu känns den så lång borta.


Tidigare inlägg
RSS 2.0